Startskottet för en långsiktig nordisk överlevnadsstrategi Valet till Europaparlamentet 2004 blev ett stort nederlag för den nationella oppositionen. Nederlaget sätter fokus på en lång rad misslyckanden för den kortsiktiga opportunismens strategi.     För trots viss uppmärksamhet i massmedia, hundratusentals utdelade kampanjflygblad och en ansenlig mängd torgmöten och demonstrationer, är det ett faktum att den opportunistiska politikens utlovade steg framåt snarare har lett två steg bakåt.     De sista resterna av det eventuella steget framåt sopades bort när det kom fram att en framträdande företrädare för oppositionen har lagt en kommunal motion om "åtgärder mot antisemitism". Huruvida denna motion lagts av ren och skär förvirring eller för att blidka fiendemedia eller av ytterligare något annat skäl är egentligen irrelevant. Alla alternativ är lika oacceptabla. Med detta facit i hand, ter sig inte valrörelsens ansträngningar nästan helt bortkastade? Finns det någon nationalistisk gruppering som på allvar menar att dessa ekonomiska resurser, detta arbete och denna idealism har tagit oss ens ett endaste steg närmare en lösning på Sveriges problem?     Skulle inte dessa insatser ha kunnat användas på ett effektivare sätt, som skulle ha gett säkrare utdelning men på längre sikt? Skulle inte dessa insatser ha gett större utdelning för en kraft som tänker längre än till nästa val? Skulle inte dessa insatser ha gett större utdelning för en kraft som är inriktad på att utveckla en långsiktig och hållbar överlevnadsstrategi, en kraft som är inriktad på att utveckla en strategi som sträcker sig över flera generationer? Förbi kortsiktiga opportunistiska kampanjer, förbi kortsiktiga fördummande tanketabun, förbi kortsiktiga politiskt korrekta kommunala motioner. Ett annat exempel på kortsiktigt tänkande, om möjligt än mindre produktivt än den kortsiktiga opportunismens strategi, är det romantiska "militanta motstånd" som tror sig stå inför en väpnad revolution eller ett regelrätt gerillakrig som kommer att rätta till läget inom några få år.     I stället för att tålmodigt bygga makt här och nu, i stället för att lägga sten på sten på sten, i stället för att arbeta för att ständigt förstärka vår ställning i samhället, fantiserar den romantiske låtsasrevolutionären om denna plötsliga omstörtning som snart kommer att komma. Retoriken har sett ungefär likadan ut i tjugo års tid, men den utlovade revolutionen har ännu inte infunnit sig. Vad alla kortsiktiga strateger försummar är att det första, nödvändiga steget i en effektiv överlevnadsstrategi måste vara folkbildning.     Som dr William Pierce skrev, "det är ett obestridligt faktum att ingen folkgrupp kan ta kontroll över sin framtid om den inte besitter två väsentliga saker: den kollektiva viljan att överleva som ett folk, och kunskap".     Folkbildning förebygger händelser som den med den anti-antisemitiska kommunala motionen. Kortsiktig och kontraproduktiv opportunism är helt enkelt inte ett tilltalande alternativ för den som är insatt på djupet i de problem vi står inför.     En tålamodskrävande folkbildningsprocess kan även fungera som ett effektivt utgallringsfilter mot kroniskt kortsiktiga och impulsstyrda psykopater och knäppgökar. Den kamp vi är invecklade i kan med fördel liknas vid ett schackspel. Schackbrädet motsvarar "krigsskådeplatsen", dvs vårt fysiska universum, och reglerna för hur schackpjäserna får flyttas motsvarar naturlagarna.     Världshistorien kan ses i ljuset av denna schack-analogi. Också de mest omstörtande och våldsamma revolutioner, också de mest ödeläggande krig och invasioner kan reduceras till förändringar i ställningen på det tänkta schackbrädet.     För att ta tidernas mest blodiga revolution som utgångspunkt, bolsjevikrevolutionen i Ryssland år 1917. Den innebar ett förkrossande nederlag för ryssarna och en framryckning för framför allt judarna, och kan ses som en del av en etnisk och ekonomisk konflikt, ett etniskt och ekonomiskt "schackparti", som intensifierades i och med revolutionen.     Den gav upphov till den antikommunistiska nationalsocialistiska revolutionen i Tyskland, och till det bloddränkta och förödande andra världskriget. Världskrigets utgång i sin tur innebar en förskjutning av positionerna som påverkar oss än i dag.     Hela denna kedja av krig och förvecklingar kan i stort som i smått beskrivas i termer av pjäsförflyttningar i det fortlöpande världspolitiska schackspelet. För att vinna ett parti schack krävs planering i flera steg, där motståndarens drag och motdrag tas med i beräkningen. Men det är omöjligt att på förhand staka ut en precis plan för hur man ska spela hela vägen fram tills motståndaren är schackmatt; antalet möjliga motdrag från motståndaren blir ohanterligt, redan efter en blick några få drag framåt i partiet.     Det man måste eftersträva är att med varje nytt drag förbättra sina positioner, så att man hela tiden får fler och fler intressanta möjligheter, fler och fler bra drag att välja mellan i framtiden, oberoende av vilket motståndarens motdrag blir.     Om man lyckas att sakta men säkert förbättra sina positioner så kommer man att förr eller senare hitta det vinnande draget – ett drag som är omöjligt att förutse och i detalj planera inför när partiet inleds.     Samma sak gäller i verkligheten: Om vi tålmodigt förbättrar våra positioner steg för steg så kommer vi att förr eller senare få tillfälle till ett drag som ger oss ett eget land på dessa breddgrader, ett eget nordiskt samhälle.     Men om vi insisterar på ogenomtänkta och kortsiktiga försvarsmetoder så kan vi mycket väl vara utslagna från brädet innan vi ens hunnit skymta möjligheten till ett vinnande drag. Den här texten bygger på den första kommunikén från Nordiska förbundet. Nordiska förbundet är namnet på det nätverk som växer fram organiskt kring Nordiska förlaget, Folkets Nyheter och Nordisk Frihet.     Nordiska förbundet fäster stor vikt vid folkbildning, som kommer att vara organisationens främsta verksamhetsområde tills vidare. Men Nordiska förbundet kommer att dessutom ta sig an den betydligt bredare uppgiften att lägga grunden till den långsiktiga nordiska överlevnadsstrategi som Sverige och svenskarna och Norden och nordborna har saknat och saknar. Nordiska förbundet kommer att verka som en kompromisslös fiende till varje tendens – rasmässig, politisk eller ideologisk – som bedöms vara skadlig för eller fientlig till det nordiska. Nordiska förbundet kommer att börja organisera och planera och agera i det verkliga livets ständigt pågående schackparti. Det är ett sargat spelfält som utgör Förbundets utgångsläge. Under lång tid har den nordiska människans motståndare flyttat fram sina pjäser och bönder i stort sett obehindrat. Den svenska reaktionen de senaste decennierna har främst bestått av enstaka bönder eller mindre grupper av bönder, vilka har varit lätta att isolera eller slå ut för den skarpsinnige och garvade inkräktaren, som under loppet av fler än hundra generationer förfinat sin strategi, i fejder med många olika folk.     Förbundet kommer att utgå från detta sargade spelfält och göra det bästa av situationen. Förbundet kommer att utgå från de delar av spelfältet som står under dess inflytande, och förskansa och förstärka och flytta fram positionerna allt eftersom. Målsättningen är att avancera inom många olika områden, inom alla samhällets sektorer, utan att i onödan riskera de ställningar som redan återerövrats och byggts på.     Vi måste rycka fram inom massmedia, forskning och folkbildning, inom ekonomi, juridik och politik. Vi måste ta upp striden på de intellektuella och akademiska planen, och vi måste ta tillbaka gator och torg och arbetsplatser.     Vi måste bygga upp en folkgemenskap och blåsa liv i den svenska och nordiska kulturen. Vi måste hantera, besegra och förskjuta det sociala stigmat, till dit där det hör hemma, till dess naturliga hemvist – till folkförräderiets och kollaborationens och den ohejdade egoismens domäner.     Allt detta kan inte göras på en gång, och inget av detta är gjort i en handvändning. Men det ger oss en idé om vad som kan och måste och kommer att göras för att förbättra våra positioner, för att ge oss nya och bättre och mer betydande handlingsalternativ i framtiden. Det ger oss också en uppfattning om vilken människotyp som kommer att utgöra Förbundets ryggrad. Förbundets långsiktiga strategi förutsätter en kärna av stabila och tålmodiga och långsiktigt tänkande människor.     Därför kan vi inte och får vi inte locka med snabba valframgångar. Vi kan inte och vi får inte förespegla en nära förestående väpnad revolution.     Men vi kan locka med arbete, tålmodigt arbete, arbete i ett lag, i en gemenskap. Dag ut och dag in, år ut och år in. Sten på sten på sten... Meningsfullt arbete, arbete mot ett högre mål, mot en ljusare framtid – mot "det vinnande draget".     Vi kan inte och vi får inte och vi kommer inte att utlova en snar seger. Det är en arbetets strategi vi proklamerar, en arbetets strategi för en nordisk framtid, för nordisk frihet!