Kampen för ett nordiskt förbund De nordiska folken – svenskar, danskar och norrmän – var en gång ett. Landet de bebodde blev under antiken kallat för Skandinavien. Då de andra germanska stammarna, som saxarna och frankerna, föredrog det behagligare livet på den mer fruktbara europeiska kontinenten, valde våra förfäder de hårdare villkoren i norr. Här fann de sitt hem, i Ultima Thule, längst upp i norr. Naturen var de germanska folkens helgedom. Deras religion skapades med utgångspunkt i naturen och erkännandet av ett evigt kretslopp av födsel, liv, tillväxt och förfall. Igen och återigen. Den eviga livskampen var inte något våra förfäder fruktade utan något de värdesatte och tillbad. Därför inte bara överlevde de i Norden, de skapade även en egen värld, ett rike av många besläktade stammar på ett område som var nästan obeboeligt. Likväl fann man här i Norden både livsrum, utmaningar och en säregen skönhet. Norden måste ha framstått som ett äventyrsland för våra förfäder, med sina långsträckta fjällkammar, kuster och landområden. Med tiden fick man ordentligt fotfäste och en avancerad kultur växte fram. Samtidigt splittrades stammarna och rivalitet och konflikter uppstod. Detta var inte kulturkonflikter, religionskrig eller etniska motsättningar, då man tillhörde samma folkgrupp. Konflikterna byggde på önskan om mer makt och ära i enlighet med våra förfäders livsideal. På så vis blev Nordens folk härdade. Folkvandringar och vikingafärder Men vi nordbor slog oss inte till ro. Goterna drog ut från Skandinavien (300-150 år f Kr) och byggde högtstående riken och samhällen på sin väg söderut och österut i Europa och Främre Asien, och tog med antik vetenskap och kulturimpulser på vägen norröver igen. Under vikingatiden drog vi återigen ut för att försvara vårt folk och vår kultur, och allt eftersom inte bara ockuperade vi främmande land på de Brittiska öarna och i Normandie, vi grundlade hela samhällen och riken. Ryssland grundlades av vikingar, som de ursprungliga löst sammansatta, slaviska och finsk-ugriska stammarna kallade "ruser". Spåren efter vår krigiska och kulturella expansion finns idag över nästan hela Europa och bär vittnesbörd om ett folk som var livsbejakande, nyfiket, modigt och stridslystet, men också kultiverat och rättrådigt efter dåtidens måttstock. Färöarna och Island, dessa två säregna öar och samhällen, är på många sätt de mest autentiska av de samhällen som bygger på de skandinaviska folkvandringarna och vikingafärderna.      Norden omfattar också Finland och de närbesläktade baltiska staterna där germansk kultur haft en stark inverkan såväl som slavisk. Även om dessa folk på många sätt har ett annat ursprung, har de likväl ett sinnelag gemensamt med det nordiska och närhet till de krafter och livserfarenheter som de ursprungliga skandinaviska folken hade. De har själva utkämpat sina strider, och deras öden är tätt knutna till Nordens samlade historia och framtid.      Detta var forntiden. Nutidens Norden är inte längre dominerat av den djärva och rika kultur som våra förfäder utvecklat, utan av en uniform, egoistisk och materialistisk masskultur. En kultur som inte har etniska rötter, utan som är grundad på förbrukning och profit i en destruktiv rundgång. Egentligen är det inte en kultur utan snarare en kosmopolitisk civilisation vi talar om och som vi kan benämna "västvärlden" av i dag. Förfall och fördumning Hur blev det så? De land och de folkgrupper som den kapitalistiska, västliga masskulturen omfattar, antingen det är Tyskland, Grekland, England, Danmark, Spanien, USA eller Australien och så vidare, präglas av andligt och moraliskt förfall och fördumning. Detta är en process som går längre tillbaka än bara ett tiotal år, faktiskt ända tillbaka till införandet av kristendomen, varvid förfäderskult, naturreligion och polyteism som var i samklang med naturreligioner och etniska särdrag ersattes av en semitisk, universalistisk, global och naturfientlig religion, som i sin nytestamentliga grundtanke såg alla folk som lika. Över hela Europa blev därför människor mer och mer främmande för sina förfäders ursprungliga kultur, och detsamma skedde i Norden. Men Nordens traditioner övervintrade trots detta under den kristna medeltiden, och fantastiska byggnadsverk restes och storverk inom konsten skapades. Vetenskapen blomstrade genom munk- och riddarordnar, som bevarade mycket av den förkristna antikens vetenskap och kunskap för eftervärlden.      Det var faktiskt under renässansen som man slutligen bröt med det organiska, hierarkiska och på många sätt heroiska samhällen som hade härskat i Europa och Norden. Då växte borgerskapet fram, handelsklassen, som med sin internationalism och materialistiska drivkraft under 400 år undanträngde de ursprungliga kulturerna, bit för bit. Idén om den fria människan, befriad från biologisk och kulturell forntid växte fram i den perioden och fick ödesdigra konsekvenser för den framtida västliga civilisationen. Industrialismen och kapitalismen medförde ytterligare avnationalisering och rotlöshet bland Europas folk. Liberalism och marxism är de två mest destruktiva politiska krafterna och utgår från samma folkfrämmande, naturfientliga och livsföraktande likhetsideal, som sätter likhetstecken mellan människovärde och kapital. Visserligen blev Europas stater och nationsgränser byggda i denna period i efterdyningarna av den franska revolutionen, men det var bara mellanstadier i en process där folk och kultur blev skuffade åt sidan till fördel för en kultur- och folkfientlig stat och en övernationell civilisation. Under främmande välde De senaste trettio åren har massinvandringen bidragit till ytterligare främlingskap i Norden. Vi är i färd med att inte bara mista vår kultur utan också vår etniska och biologiska egenart. Norden upplever en demografisk imperialism från utomeuropeiska folkslag vars befolkningstillväxt är många gånger större än de nordiska folkens, vilka idag prioriterar ansvarslös förbrukning framför kulturell skaparkraft. Vår särart, som är en produkt av tiotusentals år av evolution, hotas nu av utrotning, inte bara på grund av invandringen utan också av bristande förmåga att tillvarata och vidareutveckla vår egen folkkultur. Politikerna kan klandras, de bär skuld, men Nordens folk har själva ansvaret för sin framtid, precis som våra förfäder tog ansvaret för sin framtid utan att klaga.      USA är på många sätt den mest ödeläggande kraften i Norden och Europa och har Norden i ett järngrepp med sin kulturimperialism och ekonomiska och militära makt. EU är inte som många tror ett alternativ till Norden, utan något amerikanarna har önskat, för att samla alla trådarna i Europa på en samarbetsvillig hand. Amerikansk populärkultur har gjort ungdomen så slö att den inte märker att den är i färd med att mista det sista bandet till forntiden och våra förfäder, och egentligen med det, våra folks framtid. En sann folkkultur skulle aldrig acceptera att främmande folk i tusental kan tränga sig ohotade in över gränserna och grundlägga parasitiska samhällen som är främmande för Norden. De utnyttjar vår svaghet och rotlöshet. Kreditvärdighet den nya guden Detta är inte ett typiskt nordiskt fenomen utan en utveckling som sker i hela Europa. Den är frammanad av globala, politiska krafter som har allt att tjäna på att etniska och kulturella gränser upplöses till fördel för en global, marknadsliberalistisk stormarknad, där kreditvärdigheten är den nya guden. På sikt kommer inte ens islam att tillåtas existera inom den globala världsordningen, men främmande folkgrupper är viktiga för att bygga upp illusionen av det mångkulturella samhället och bryta ner varje enskilt folks etniska identitet, vilket i förlängningen innebär alla kulturers upplösning till fördel för förbrukningskulturen. En civilisation som egentligen är en anti-kultur där alla kämpar mot alla om kortsiktig vinst och där kultur är något som köpes eller säljes.      Mot denna våldsamma makt, som också dominerar Nordens folk, är det inte lönt för en liten grupp eller enskild nation att stå emot. Det är en illusion att tro att en nation kan vara fristående i vår tidsålder. Nordens folk har alltid samarbetat med varandra eller andra europeiska stater, frivilligt eller under tvång. Kalmarunionen mellan Sverige, Danmark och Norge 1389-1521 var en allians som sprack eftersom den inte var byggd på en idé om gemenskap, utan ren maktfördelning bland en adel som blivit alltmer främmande för sitt eget folk. Denna adel sökte allianser utanför Norden, då som nu, och på så vis kom Norden i inbördesstrid, genom splittring och krig mellan ickenordiska nationer. Senare existerade en dansk-norsk och till slut en svensk-norsk union till 1905.      Under de hundra år som gått sedan Norden stod utan någon formell allians har våra folk på många sätt närmat sig varandra, medan våra politiker och ledare har fjärmat sig från det nordiska. En undersökning i Sverige och Danmark visade nyligen att nästan 50 procent kan tänka sig en nordisk union som alternativ till EU. Detta trots att ingen politiker eller någon inom media talar för Nordens sak eller kämpar för tätare samarbete utöver det rent tekniska. En nordisk union Vad och vilka ska ett sådant nordiskt förbund omfatta? De skandinaviska länderna Danmark, Sverige och Norge utgör kärnan, men våra besläktade folk på Island och Färöarna måste naturligtvis ingå. Dessutom har Finland en plats i ett dylikt förbund, geografiskt såväl som historiskt. Detta land har i en period då de skandinaviska folken har förfallit utkämpat tre krig, två mot en övermäktig fiende som de ändå tvingade till stora förluster sin påtagliga numerära underlägsenhet till trots. Deras ursprung är ett annat, men deras anda och kultur är lika fullt nordisk och på många sätt är det finska samhället det mest sunda i Norden idag, relativt sett, tillsammans med Island och Färöarna, då de har mer av sin motståndskraft kvar i sig.      Dessa länder bör ingå i ett nordiskt förbund, en nordisk samling, som kan tänkas vara en förbundsrepublik där varje nation behåller sitt självstyre och sin regionala identitet men vars tullgränser upphävs och där man samordnar en gemensam export, säkerhets- och försvarspolitik samt effektivt utnyttjande av resurser och uppbyggnad av en framtidsorienterad, miljövänlig industri och ekonomi. Utöver detta måste våra folks kulturarv få nytt liv och pånyttfödas inte bara på museer utan också i det dagliga livet – lokalt, regionalt och nationellt. Av nödvändighet och av överordnad betydelse är att man bygger en nordisk gemenskap som ett tak över den nationella, regionala och lokala folkgemenskapen. Alla de nordiska folken bör kunna bidra med sina arv och sina kulturer för att berika ett nordiskt samhälle. Ett samarbete på mesta möjliga lika villkor bör vara tanken.      Som nära förbundsfränder är naturligtvis de baltiska staterna tillsamman med Tyskland, men lika viktig kan en nära förbindelse med Ryssland visa sig vara. Norden har präglat Ryssland och har en gemensam historia sedan lång tid tillbaka. Idag kämpar Ryssland i en uppförsbacke men sitter på väldiga naturresurser och exempelvis en flyg- och rymdindustri som kan bli till ömsesidig nytta om man samarbetar konstruktivt för gemensamma fördelar, oavhängiga av amerikanska eller andra främmande maktintressen. Norden kan också bli en viktig buffert i allmänhet mellan öst och väst i Europa. Självfallet ska inte ett samlat Norden isolera sig från övriga Europa, men kärnan måste förbli här uppe i norr, eftersom större allianser och förbund kan leda till splittring eller bli dominerat av enskilda makters och krafters intressen eftersom ansvarsområdena blir för abstrakta. Tyskland är på många sätt ett sådant förbund och flera andra europeiska stater är sammansatta av olika regionala områden. Det speciella med Norden är att det är mer som förenar än skiljer, ett reellt konfliktunderlag finns inte på det folkliga planet, som så ofta annars i Europa. Nödvändigheten av ett nordiskt förbund Hur ska man gå tillväga? Det är inte gjort över en natt, men som tidigare nämnts önskar nästan 50 procent en sådan union utan att det ens tagits upp på den mediapolitiska dagordningen. Viktigt är att en union inte blir ett nytt EU, dvs ett projekt för en folkfrämmande elit, utan byggs nerifrån och upp som en folkgemenskap. Därför är organisationer som Nordiska förbundet avgörande för att bygga upp en stark medvetenhet om nordisk identitet och nordiskt kulturarv. Nationalstatens tid är sedan länge förbi; nätverk styr redan världen och Norden. Ska Norden överleva som ett nordiskt område, kulturellt och etniskt och inte bara geografiskt, måste ett nordiskt förbund byggas. Därför måste människor med nordisk anda och vilja söka sig samman i konstruktiv politisk och kulturell gemenskap.      Mot bakgrund av upploppen i Frankrike är det inte svårt att förstå att Europas gränser inte längre går mellan nationalstater utan mellan etniska grupperingar. Kultur, religion och etnicitet är de "nya" gränserna i Europa. Man kan ogilla det, men faktum är att en räddning av nationen, som vi definierar begreppet nation i ett statligt sammanhang, ligger långt fram i tiden. Vi måste lära av de invandrade folkgrupperna, som organiserar sig som samhällen inom ett större samhälle, så att vi kan börja bygga upp fundamenten för ett etniskt grundat Norden. Just som dessa främmande ockupanter, handlar det om att tänka kollektivt och inte försöka vinna allt på en gång. Religiösa sekter har i sin struktur också en källa till inspiration utan att man för den skull behöver förlora kontakten med verkligheten. Små enheter i början som vävs ihop till en organisk, fungerande helhet utan att direkt från första dagen konfrontera den mångkulturella staten aggressivt. Att bygga en positiv förebild och ett alternativ till det multietniska, materialistiska samhället, är den rätta vägen. Vår historiska mission Dessa måste ha förmåga att arbeta tålmodigt och målinriktat. Och vara inkluderande gentemot personer som är villiga till att arbeta mot samma mål. Samtidigt måste dogmatism, ensidig nostalgi och destruktivitet bekämpas. Den nordiska tanken representerar det unga, rena och vackra och vår rörelse måste därför återspegla detta. Kvalitet i alla led ska genomsyra vårt arbete om vi ska lyckas. Kulturkampen är viktig i det första steget. Medvetenheten om en egen kultur är en förutsättning för att kunna bekämpa vår kulturs fiender. Istället för att vara en anti-rörelse, måste vi bygga upp en pro-rörelse. Ett nytt samhälle ska byggas upp efter att det nuvarande rasat. Den sociala rättvisetanken, regional och lokal förankring, miljömedvetenhet, offervilja, nyfikenhet och kreativitet ska vara grundpelare i ett politiskt program för Norden.      Vi som tror på Norden kämpar inte bara för oss själva, utan också för alla kommande nordiska generationer. Så första uppgiften är att utbilda ett ledarskap som kan förmedla den nordiska tanken till folket; så fröna som kan skördas av senare generationer. Idealism ska driva oss, men realism måste vara rättesnöret för vårt arbete för att lyckas.      Det är vår historiska mission att föra samman vad som hör samman. Norden skall åter bli ett rike av flera folk med en gemenskap, kärlek och vilja att skapa vår egen plats i solen, vårt eget härdande och utmanande paradis, precis som våra förfäder mot alla odds gjorde för flera tusen år sedan. Det som ska bli stort börjar i det lilla. Låt oss därför ta ett rejält steg i färden mot ett förenat Norden och börja med oss själva. Norden kan bli fritt igen. Om vi visar att vi kan och vill något bättre, så kommer övriga att följa efter så att vi återigen kan säga att nordmännen behärskar sitt eget rike. Tord Morsund Denna text är ett tal som hölls av Tord Morsund på Nordiska festivalen 2005 och bör inte ses som en officiell skrivelse från Nordiska förbundet.